Vinvecka i Kalifornien1: Turistfällan

Efter en vinvecka i San Francisco ska man så klart inte dra någon generell slutsats. Men det går inte att förbise att inte mycket av det som smakades gjorde något bestående intryck.
Mina förväntningar på överekade fruktbomber kom på skam. En hel del var gott. Men det mesta var profillöst – och alldeles för högt prissatt. $20 var någon slags minipris och $30 normalpris på de flesta håll, och då talar vi alltså 170-250 SEK i dagens växelkurs. Ett skräckexempel: i tobakshandeln på hörnet vid vårt hotell fanns Cuvet Margot för $45 (125 SEK på SB).

Jag återger några ögonblicksbilder ur vinveckan over there, ihågkomna av olika anledningar (inte alltid positiva):

Pang - rakt i turistfällan första dagen. Promenad i hamnområdet Fishermans Wharf. Längst ut på Pier 39; lunch i form av clam chowder i surdegsbröd (krabbsoppa i en skål av bröd) med caesarsallad – och utsikt över de halvtama sjölejonen (jo, dom ligger på bryggorna i bildens bakgrund). Klar turistfällevarning, men då kändes det att vi var på semester. Vinet Sunset chardonnay doftade exotiska frukter och hade ung fräsch smak med en del kryddor på slutet. Kenwoods chardonnay som fanns i det andra glaset och förlorade matchen var rejält ekad och hade toner av gröna äpplen, gräs och fat i doft och smak.

Vinvecka i Kalifornien 2: Boutiqueviner

Sol Rouge Cabernet Sauvignon 2006 provades på en vinkällare i Fishermans Wharf som annonserade att deras specialitet var ”boutique-viner”, d v s från mindre producenter med höga ambitioner – det här innehåller bland annat druvor från vingården To Kalon.

Vinet var en karbonkopia på en lättare bordeaux. Alldeles drickfärdigt sin låga ålder till trots, men skulle säkert också tåla några år i källare. Andades klass och stil och hade tanniner med fint bett. Det var egentligen bara ett fel – priset $50. Inte ens det faktum att det var nedsatt från $75 kunde få mig på köphumör – det finns många bra riktiga bordeauxviner för 400 SEK…

Men jag ångrar mig lite.

Vinvecka i Kalifornien 3: Cline

När den besöksansvarige fick höra att vi kom från Sverige fick han något varmt i blicken. Inköparna från Systembolaget har gjort att svenskar är extra välkomna. Cline Zinfandel finns i ordinarie sortimentet och har många gånger fått toppbetyg i prisvärdesjämförelser.

Nu fick vi prova den och fem andra ur Clines sortiment. Jag fastnade speciellt för deras lågprisalternativ ”Oakley 5 reds”. Gjord på fem druvor 74% Merlot, 7% Barbera, 6% Cabernet Franc, 3% Syrah, and 1% Mourvèdre.
Merlotkaraktären var tydlig, de övriga gav vinet struktur och charm. Svarta vinbär, peppar, fat. Priset endast $11, snäppet billigare än bas-zinfandeln ($12) som är dyrare på hemgården än hos Systembolaget (89 SEK).

Även deras vita viner var trevliga, exempelvis Cline Pinot Gris ($12) med blommig doft av fläder och jasmin, frisk syra och mogen persika i munkänslan. Cline Rosé ($15)gjord på mourvèdre var också en positiv upplevelse med mycket vinkänsla färgen till trots.

Vinvecka i Kalifornien 5: Coppola

När man kan ställa upp fem Oscarsstatyetter som prydnad bakom bardisken har man viss klass. Francis Ford Coppola har två anläggningar i Kalifornien, en i Napa Valley och en i Sonoma Valley. Vi besökte Rossobianco längst upp i Sonoma Valley, den andra är hans boende när han vistas i Kalifornien.

Positiv överraskning var hans Viognier från Russian River ($21), en druva jag normalt inte gillar, men den här hade en väldigt krispig syra kombinerat med aprikos och persika.

Coolt namn: Directors Cut, Cabernet Sauvignon 2006 ($28). Dessutom var vinet jättegott. med friska svarta vinbär och ett långt slut med kryddor, fat och torkad frukt.

Blev så till mig i Oscarsstatyetternas glans att jag köpte med mig båda två hem.

Vinvecka i Kalifornien 6: Ridge

När andra anläggningar satsade på överdådig arkitektur och vackra trädgårdar med ståtliga statyer såg Ridge lite ut som en lagård. Här låter man vinerna tala för sig själv. Men provningsrummet hade klass och vinerna var bra. Men hur sugen blir man att handla och tynga ned bagaget när priserna är samma som hemma på Systembolaget? Zinfandel-vinerna Geyserville och Lytton Springs var goda men kostade $35 (299 SEK på SB).

Kul som provning var deras två syrah-varianter som tagits fram på prov. Blir det lyckat permanentas det. 2002 Lytton Estate Syrah I respektive II. Två väldigt lika blandningar: 76 % syrah från samma ”parcel” (odlingslott), kompletterat med 21 % grenache + 3 % carignan respektive 22 % grenache + 2 % viognier.
Jag skulle aldrig fixat det blint, men när jag visste vad jag letade så fanns en blommig nyans av viognier i det ena glaset. Så druvtypiska att jag utan vidare kunnat gissa på exempelvis Crozez-Hermitage. Smakmässigt var de mycket goda men så lika att jag har svårt att tro att Ridge kommer med två Syrah-varianter i framtiden.

Jag köpte Syrah-paketet (2 för $60) med tanke på framtida provningar med betyg 2-kursen.

Madiran

Igår hade vi vår vinprovning på Munskänkarna i Luleå. Vi fick ett varsitt stipendium för att besöka Sydvästra Frankrike och Madiran. Resan gjorde vi i september som vi redan bloggat om här och nu var det dags för slutredovisningen inför våra vinvänner.

En av kuriosa sak är att vi har dragit mest deltagare på någon vinprovning under hösten. Riktigt roligt. Tommy har gjort ett enormt arbete med att arbeta fram materialet och gjort ett fint bildspel. Det känns som om vi gjorde en bra presentation, vi lyckades med att få in lite kuriosa och lockade fram några skratt. Vi är nöjda med gårdagen, så nu är det bara att hitta nya mål och nya stipendiepengar.

När vi kom hem på kvällen så smakade vi Madirans "portvin" Tannatis från Domaine Berthomieu tillsammans med pepparkakor och grönmögelost. Ett klart bra avslut på kvällen /L

Reseblogg del 14: Göteborg - Luleå

Hemma! Det har varit ett härlig semester, men efter 15 dagar på resande fot ska det bli oerhört skönt att sova i sin egen säng.
Resan hem gick bra och var helt odramatisk. Det tyska skyfallet hade flyttat sig norrut så första halvan gick i blött väglag. Men det påverkade inte mycket även om det bitvis låg mycket vatten i spåren på vägbanan.
Strax efter klockan 23 parkerade vi bilen på gården, lastade ur, tog en macka och satte oss att läsa igenom dagstidningarna. Nu börjar vi ha varvat ner tillräckligt för att gå och sova.

Reseblogg del 13_ Kassel - Göteborg

På svensk mark igen. I tid dessutom. Vi startade från Kassel klockan 6.30 och var i Göteborg klockan 16.15. Motorväg hela vägen och inga köer förrän sista kilometern i Göteborgs eftermiddagsrusning.
Beslutet att stanna tidigare i regnet natten före var helt rätt insåg vi. Hela dagens etapp var enklare än en enda mil i mörker och regn kvällen före.
Bara sista dryga etappen kvar nu, avfärd från Göteborg på lördag morgon efter övernattning hos Lenas syster.

Reseblogg del 12: Auxerre - Kassel

Det gick som planerat på morgonen. Klockan kvart över tio hade vi kört den sista milen till Chablis, besökt två vinkällare, provsmakat och inhandlat 10 flaskor av två olika sorter.
Sedan skulle vi transportera oss norrut. Det gick väl så där. Lite trögt innan vi kom ut på motorvägen och sedan började det regna. Sedan började det ösregna. För att till slut vara skyfall och kolmörkt på en högtrafikerad autobahn. I Kassel, ca 30 mil före Hamburg, gav vi upp och checkade in på ett AXXE-motell.
Nu blir det uppstigning 05.30 och avfärd direkt efter frukosten som serveras från kl 06 för att vara framme i Göteborg i alla fall före kl 17.

Reseblogg del 11: Cognac - Auxerre

Förmiddagen ägnades åt studiebesök hos konjakstillverkaren Otard. Det såg motigt ut till att börja med, ingen engelsk guidning "eftersom säsongen var över", och på Hennessy var dom både snorkiga och klantiga (orkar inte förklara...).
Men när den franska turen på Otard skulle starta så var det inga fransmän med - så den blev på engelska i alla fall. Det var dessutom en riktigt bra tur med en blandning av historia och konjak. Byggnaden där Otard håller till är nämligen det slott som Francois I av Frankrike föddes i. Och Baron Otard som startade konjaksföretaget härstammar från Tromsö och är alltså längre norrifrån än oss.
Sedan startade vi hemresan. Motorvägen norrut och vi avslutade med en sväng mot Chablis där vi i morgon tänkte köpa lite vitt vin (95 % rött hittills) innan vi fortsätter mot Hamburg.
Planen är att ta färjan från Puttgarden tidigt på fredag morgon och vara i Göteborg senast kl 16 för diverse affärsbesök. Sedan ska vi köra hem till Luleå under lördagen - bara dom tyska vägarbetena kan hindra dessa planer.
I dag terroriserades vi av ett franskt vägarbete som gjorde att den planerade vägen till Auxerre snirklade sig fram på långsamma småvägar sista 15 milen. Och fransk vägskyltning... jag säger bara "merdre!!!"
Väl framme var dom centrala hotellen fullbelagda och vi hamnade på motorvägsdito med 100 långtradare parkerade utanför. Ingen restaurang men en cafeteria med matcantin.

Reseblogg del 10: Libourne - Cognac

Bilen stod kvar, helt orörd. Vi var uppe före tuppen som vanligt och hade ätit frukost, duschat och tagit oss upp till St Emilion före kl 10.
St Emilion är visserligen på gränsen till lyx-turistfälla - men ändå en riktigt charmig liten stad. Vi gick en guidad tur i de underjordiska sevärdheterna. Bland annat den monolitiska kyrkan, d v s ett kyrkorum, i ungefär samma storlek som Luleå domkyrka, uthugget som grotta direkt i kalkstenen. Ett fantastiskt byggnadsverk påbörjat av munkar på 1200-talet. Mäktigt!
Ett annat mirakel: vi köpte inget vin i Saint Emilion trots att det fanns ungefär varannan butik var en vinbutik. Det var nämligen mest bara skrytviner med helt horribla prislappar - och de normalt prissatta Saint Emilion-vinerna tycker vi oftast är ganska ointressanta (det finns säkert undantag - tipsa oss gärna!).
På eftermiddagen tog vi småvägarna mot Cognac, en kort resa på 10 mil. Vi var framme tidigt, men hotellrummen var på upphällningen. Men en suveränt serviceminded portier på fullbokade Hotell Recidence ordnade ett rum åt oss på Domine Breuil. Lite utanför stadskärnan men med en gourmetrestaurang som vi valde bort (ångrar oss) till förmån för en 20 minuters promenad in till centrum och en fullkomligt misslyckad middag. Vi kompenserade det med XO-cognac i den lyxiga cognacsbaren när vi kom tillbaka.

Reseblogg del 9: Bordeux - Libourne

I dag var vi snabbt ur startblocken, hoppade över frukosten på det ocharmiga hotellet och åkte in till centrala Bordeaux. Vi promenerade en runda förselagen ur vår Frankrike-bok. Det näst mest överraskande var att den rundan passerade hor-kvarteren. Det mest överraskande var att det var tre damer (den äldsta 60+) som redan börjat jobba klockan 9.30.
Vi stoppade på turistbyrån och bokade via den in två vingårdsbesök under eftermiddagen. Här kostade den servicen 5 euro (gratis på andra ställen).
Vi började på Chateau Lacrorix-Bages i Pauillac, körde sedan till Margeaux och Chateau Giscours. Presentationen var likartad på båda ställena, proffsiga med opersonliga. Vinmässigt var Giscours ett eller två snäpp bättre (men också dyrare). Vi fick smaka en -99 av deras andravin och köpte två flaskor. På Lacrorix-Bages hade vi svårare att bestämma oss och köpte en av varje av de tre vin vi smakade.
Sedan skulle vi till Saint Emilion och tyckte oss ha gott om tid. Vi borde lätt hinna fram innan turistinformationen stängde kl 18.30.
Då hade vi inte räknat med trafikkaos på motorvägen runt Bordeaux. När vi kom ut på den stod trafiken still. Vi nådde Saint Emilion precis för att få dörrarna på turistinformationen låsta framför oss :(
Dessutom var alla hotell på orten fullbokade (och dom kostade 140 euro natten så lika bra det). Så vi fick åka tillbaka till Libourne där vi fick det sista lediga rummet (50 euro) i ett slitet men rent och prydligt hotell.
Hela Libourne är för övrigt en otrevlig bekantskap: skitigt, fyllon, skräpigt, knarkare, ödsligt, mörkt. Måtte bilen få stå i fred i natt.

Reseblogg del 8: Pau - Bordeaux

Vi började dagen med att i royalistisk yra tåga till huset där Jean-Baptiste Bernadotte föddes. Vi hamnade i världens längsta återvändsgränd av misstag så det blev en extra lång promenad. Museet var inte alls märkvärdigt men som svensk är det ju lite kuriosa att besöka kunghusets vagga. Sedan är min personliga uppfattning att det där med rakt nedstigande led innefattar något snedsprång med en eller annan stallknekt...
Vi planerade en tur upp i Pyreneerna sedan, men det var så pass mulet att vi kortade ned den eftersom utsiktsmöjligheterna var begränsade. Men vi hann med ett stopp hos en vinodlare i vinditriktet Jurancon, Domain Montaut. Vi valde den, för att det enligt en broschyr skulle vara möjligt att prata engelska. Men den 70-årige mannen som välkomnade oss kunde inte ens franska - han pratade bara baskiska! Vi fick inte mycket information, men lyckades få köpa ett par flaskor efter att ha smakat ett par relativt ordinära vita viner.
I stället styrde vi mot Bordeaux. Med erfarenheterna från Madiran var vi säker på att vindistriktet skulle vimla av små trevliga hotell bland vinslotten. Men där hade vi fel. Efter fem mil och lika många hotell som stängt för säsongen vände vi tillbaka till Bordeaux och ett motorvägsmotell. Rummet är som en hytt på en finlandsfärja och kostar bara 35 euro. Men det fanns en restaurang med oväntat bra mat.

Reseblogg del 7: Madiran-Pau

Dags att flytta igen. Vi checkade ut från trivsamma "Les 3B" i Nouilhan och gav oss ut på småvägarna i den södra delen av vindistriktet Madiran. Den södra delen, närmare Pyreneerna, är ännu mer kuperad med branta sluttningar. Av förklarliga skäl inte lika tätt med odlingar. Tyvärr var vädret disigt med stundtals duggregn så särskilt mycket utsikt hade vi aldrig.
Vi passerade ett fantastiskt vackert slott, Chateau Arricou-Bordes omgivet av vinodlingar. Tyvärr stängt för försäljning och provning.
Men överallt skyltades det till Chateau Crouseilles, och när vi kom dit var det öppet "tous le jours". På det sättet klarade vi av ett besök på drygt 100 vinodlingar på en gång. Chateau Crouseilles är nämligen områdets stora koperativ.
Det var på gränsen till en turistfälla, men det visade sig att Chateau Arricou-Bordes ingick i kollektivet och att få tag på ett vin med det vackra slottet på etiketten var det viktigaste och deras "Grand Vin" var bra utan att vara extremt prisvärt.
På eftermiddagen hade vi vårt sista inbokade besök, hos Domaine Pichard. Det viade sig att han inte var särskilt bra på engelska, ungefär lika bra som vi är på franska, så nyanserna gick förlorade. Men han var oerhört trevlig och lät oss bland annat prova en årgång 1990 som han hade kvar i källaren. Ett helt otroligt vitalt vin för att vara snart myndigt (18 år).
Efter det besöket kände vi oss färdiga med distriktet och gav oss söderut mot Pau. Det är områdets största stad och det var en stor kontrast att komma in till trafikkaos och buller efter dagarna på den idylliska landsbygden.
När vi äntligen hittat ett hotell med parkering och var på väg in sa Lena att hon redan fått nog av "storstaden".
Kvällens mål var en cassoulet-middag. Det är en lokal specialitet med bönor som bas och med anka, kött och korv - den ska passa speciellt bra till Madiran-viner. I storstaden trodde vi oss kunna hitta den och vi letade och letade. Presic när vi skulle ge upp och äta något annat så hittade vi Le Dauphine och fick vad vi ville ha. Vi blev inte missnöjda, spännande rätt som vi ska göra en mer kryddad svensk variant av när vi kommer hem.

Reseblogg del 6: Madiran

En mycket lugn dag. En vingård inbokad på eftermiddagen: Chateau Aydie. Före det promenerade vi lite i ventralorten Mauberget, sedan åkte vi runt lite på småvägarna för att bekanta oss med distriktet lite mer. Det är ett härligt böljande landskap med mest öppna ytor så utsikten är ofta mäktig uppe på kullarna.
Klockan 14 sammanstrålade vi som avtalat med Sylvie på Chateau Aydie. En bra guide som pratade utmärkt engelska och som visade oss runt och berättade mycket kuriosa om anläggningen. Vi träffade också monsieur Laplace d ä (79 år) en charmig och klurig vinbonde som kändes mycket genuin där han spatserade omkring i sin basker.
Vi provade oss sedan genom deras sortiment. Deras billigaste vin, autour de fruit (6 euro), var provningens överraskning, en ung tannat som var fruktig och lättdrucken, nästan som sällskapsvin. Deras prestigevin Chateau Aydie var också mycket väl sammansatt i den mer traditionella skolan.
Det här var varmaste dagen hittills, cirka +30 på eftermiddagen. Därför orkade vi inte så mycket mer. Vi åkte till närmaste större stad, Vic en Bigorre, men det fanns inte mycket att se där. Vi svalkade oss med en öl (mycket gott efter all vinprovning, faktiskt) på en uteservering och åkte sedan till hotellet för att vila inför middagen och planera fortsättningen.
Den här kvällen åt vi restaurangens "Menu de terroir" som inte alls kändes lika prisvärd som den billigare.

Resebogg del 5: Aire sur l´Adour - Madiran

Vi har nått målet och vi har haft en otroligt bra dag tack vare den fantastiska personalen på Chateau Bouscassé (Alain Brumont) som tog hand om oss från kl 10 till cirka 14.
Men vi var tidigt uppe och hängde på låset till turistbyrån i Aire sur l´Adour. Där fick vi hjälp att boka besökstider hos ytterligare tre vingårdar i distriktet.
Sedan styrde vi mot Chateau Bouscassé där vi togs emot med öppna armar även om vår kontakt Sebastien hade blivit sjuk. Hans ersättare Frederic och Alain visade oss produktionen både på Bouscassé och företagets andra gård, Montus - där allt är nytt och fräscht och vinkällaren döpts till "la cathedral du Madiran". Vi var också uppe på deras toppodling, La Tyre där druvorna till prestigevinet med samma namn växer. La Tyre kom nyligen trea i en professionell avsmakning av alla Frankrikes viner - före ett klassiskt Bordeaux-slott som Chateau Petrus. Petrus kostar flera tusenlappar per flaska, La Tyre kostar mer sansade 600.
Efter rundtur och rundresa kom det verkligt roliga. Vi provade oss igenom hela sortimentet av vita och röda viner: 16 stycken!!!
Jo, det blev mycket spottande och uthällande för att inte gå i däck redan här. Nu fick vi även smaka La Tyre och den var helt sagolik. Doftpaletten var som en hel symfoniorkester och smaken var fruktig med friska syror och en närmast oändlig eftersmak där de för druvan tannat speciella tanninerna gav vinet dess karaktär.
Därefter bjöds vi på lunch i personalmatsalen. Där drack alla jobbarna vin till den utsökta maten (öppnade flaskor efter en större besöksgrupp). Vi fick fortsätta att tömma provningsflaskorna som måltidsdryck. Jag förmodar att det är sista gången jag dricker ett 600-kronorsvin till lunch mitt på dagen en vanlig torsdag.
För övrigt så var det Lena som körde i dag och som fick spotta allt och dricka vatten till maten - stackarn... Men hon fick en present av våra värdar som tröst, en flaska av deras näst bästa vin, Chateau Montus Cuvee Prestige 2000 i speciell presentlåda av ädelträ och en designertextil som bonus.
Vi hittade sedan ett kanonbra hotell ("Les 3B" i Nouilhan) där vi nu ska stanna två eller tre nätter. Alldeles nybyggt. Stort rum och sängarna uppe på ett loft.
När vi checkat in och vilat en stund bar det iväg till dagens andra vingårdsbesök (inbokad på morgonen). Vi träffade Didier Barré på Chateau Berthoumieu. En bra producent i den mindre skalan 180 000 flaskor per år mot Brumonts 2,5 miljoner. Hans Cuvee Charles de Batz (förebild till d´Artagnan i de tre musketörerna) var riktigt bra och kostade endast 11 euro flaskan. i köpte även med oss av hans "portvin" gjort på Tannat som var mycket speciellt och som kommer att bli kanon till julens pepparkakor med grönmögelost.
Som om inte denna dag redan varit tillräckligt bra så var hotellets trerättersmiddag för 18 euro en riktig gourmetmiddag. Nu återstår bara en god natts sömn och nya friska tag i morgon.

Resebloggen del 4: Troyes – Aire sur l´Adour

En ren resedag. Vi satt i bilen strax efter klockan nio på morgonen och tuggade motorväg hela dagen. Vi skulle inte göra några avstickare – men när vi kom in i Loiredalen så kom vi på att några slott skulle vara kul att se. I en timme var vi ute på småvägarna - i kilometer hann vi cirka 39. Sedan insåg vi att motorvägarna må vara tråkiga - men man kommer fram. Ute på motorvägen l´Aquitane så körde vi 22 mil på en timme och 45 minuter.
Snittfarten är alltså 40 km/h på småvägarna mot 125 km/h på motorvägen. Dom franska motorvägarna är i ett fantastiskt skick där man till och med passerar vägarbetena relativt obemärkt. Inte alls lika hetsigt som på tyska autobahn, och mycket glesare trafik vilket förmodligen förklaras av vägtullarna som gör att många undviker motorvägarna.
Vi stannade i Aire sur l´Adour, cirka 25 km från Brumonts vingårdar som vi ska besöka i morgon. Vi värmde upp med ett gott Madiran-vin till middagen som avnjöts på en relativt bra pizzeria i denna stad där det mesta i restaurangväg var stängt klockan 19.

Resebloggen avsnitt 3: Charleville-Meziere – Troyes

Slumpen förde oss till champagnedistriktet redan nu, vi hade eventuellt tänkt ta det på hemvägen. Men nu har vi tänkt resa oplanerat – och då blev det så här.
Inget vi ångrar då det varit en riktigt fin dag. Motorväg, nästan helt utan vägarbete ner till Reims. Där shoppade vi en del småkrafs och besökte turistbyrån för att få en karta över Route de Champagne. Sedan tog vi småvägar över de böljande vinodlingarna till Epernay där vi tog en guidad tur genom Moët & Chandons vinkällare. Det är flera kilometer med gångar under staden – och miljoner flaskor exklusiv champagne. Mäktigt.
Lena vann lottdragningen och fick dricka både glasen som ingick i entrébiljetten (11 euro). Jag fick bara smutta lite - och körde därifrån...
På väg därifrån körde vi genom vinbyarna söder om Epernay och hade turen att hitta en öppen, 99 procent hade hunnit stänga då klockan hade passerat 17. Vi provsmakade och beslutade oss för att köpa hem deras ”godispåse” bestående av sex flaskor äkta champagne för 97 euro.
Sedan blev det motorväg till Troyes där vi checkade in på Grand Hotell nära järnvägsstationen (60 euro för dubbelrum).
En kvällspromenad för middagen blev en fullträff. Namnet Aux crieurs du vin lät spännande och höll vad det lovade. Rustik mat, utvalda viner, trevlig och kunnig personal, bra priser och avspänd miljö (egentligen en vinbutik!) gjorde Lena helt lyrisk.
Vinerna: 1) en lokal champagne, 2) Cotes du Vendotuois (druva: ”Pinot nuit” vi måste undersöka vad det är – kanske en pinot noir-klon), 3) Mendall (spanskt torrt vitt med oxiderad sherrykaraktär som passade bra just till ost).

Reseblogg, avsnitt 2: Alhorn-Charleville-Meziere

Inget flyt alls. Tyvärr vårt eget fel. Vi skulle vara lite ”wild & crazy” och lämna autobahn för dom pittoreska småvägarna. Facit: ca 60 mil i stället för planerade +100. I stället för i närheten av Bordeaux (Cognac var den preliminära planen) är vi precis innanför den franska gränsen i Charleville-Meziere.
Det verkade coolt att ta vägen in via Holland och Belgien. Det var inga problem att komma in i Holland. Men att ta sig därifrån var värre. Området Venlo-Maastricht visade sig bestå av det vägarbete som skulle bli den motorväg som redan ritats in på vår karta. I stället för motorväg var det omskyltat på ett fullkomligt obegripligt sätt. Hade vi inte haft GPS:en så hade vi förmodligen varit kvar där än.
Det var en lättnad att komma in i Belgien. Men enda stoppet var på landets sunkigaste snackbar med öppna dörrar mot innerfilen på motorvägen där en långtradare dundrade förbi var tionde sekund på fem meters avstånd. Servitrisens attityd var dessutom av typen ”kan-ni-inte-beställa-som-folk-jävla-utlänningar”.
I Charleville-Meziere hittade vi i alla fall ett hotell som verkar OK. Stor stad tyckte vi, inga problem att hitta restaurang. Men det var märkligt dött i stadskärnan och det mesta var stängt. På Café Opera vid stora torget fick vi i alla fall en pasta med räkor och basilikasås och en flaska vitt lantvin från Gascogne, Colombelle, med lite sötma och mycket exotisk frukt.

Reseblogg, avsnitt 1: Luleå-Ahlhorn

Lördag klockan 07.30 kom vi iväg från Luleå för den första tunga etappen till Göteborg. Bra precis 15 timmar senare var de cirka 128 milen avverkade. Vi bytte förare cirka var 20:e mil samtidigt som vi tog korta kaffe-/matpauser. Svåger A tog emot med en förberedd delikatesstallrik och ett glas vitt vin (Yalumba, riesling). Sedan somnade vi snabbt och sov gott.
Dag två: motorväg nästan hela vägen. Över Öresundbron (300 SEK i inträde till detta fantastiska byggnadsverk) till Rödby. Ingen kö till färjan, vi körde ombord direkt och bakom oss stängdes bommen (en bil blev kvar!) och innan vi kommit upp på däck var färjan på väg.
Dyr och läbbig lunch på båten. Över hundralappen för ”fish & chips”.
Från Puttgarden i Tyskland var planen att vi skulle ta oss till Holland. Men vägarbetena på autobahn var många och köerna sniglade sig fram långa sträckor.
Efter Bremen var det dags att börja leta logi. Slumpen förde oss till Ahlhorn, ett litet samhälle man inte visste fanns, storlek som Älvsbyn eller nåt. Men login blev en vinstlott. Altes Posthaus med jättefräscha rum och en riktigt bra frukost för totalt 59 euro. Vi åt även en bra middag i hotellets restaurang på kvällen. Anka med vinbärssås för lena, fläskfilé med roquefortsås för min del. Vi provade en chianti (2003 Guiccardini Strozzi) från vinlistan – men den hade sett sina bästa dagar.