Collepiano

Läste ett blogginlägg om druvan sagrantino och drabbades av akut ha-begär. En druva som får tannat att kamma sig och och ställa sig tyst i skamvrån måste provas omedelbart.

Det som fanns på SB i Luleå var nyheten Collepiano (249 kr) från producenten Arnaldo Caprai. Vad jag förstår efter att ha läst på är familjen Caprai för sagrantino vad Alain Brumont är för tannat.

Färgen är mörkt blåröd, inte anmärkningsvärt mörk, inte anmärkningsvärt tät. Doften är nyvaket knuten. Man får ta till milt våld för att väcka vinet så att det släpper ifrån sig några aromer. Mest släpper det ifrån sig mineraltoner, lite lösningsmedel, samt osöta körsbär. Ingen flirt här inte, Collepiano fullkomligt skriker "rör mig inte".

I munnen går vinet på knock direkt. Syran är omedelbar och intensiv, körsbärsfrukten är betydligt mer mogen än man förleddes tro av doften. Efter denna överraskande attack breder vinet ut sig som en sandstrand i hela munhålan. Tungan famlar fåfängt efter något att fukta sig på och under överläppen har någon lagt en frottéhandduk. I den oändligt långa eftersmaken visar sig en liten alkoholeldig ton av cognac och den klingar av i kaffe och mörk choklad (typ kakaohalt 80 %).

Ett vin för självplågare. Jag gillar det så klart! Inte till chipsen framför Doobidoo på fredag kväll. Men till stadig mat - råbiff på björn kanske... - kommer det här vinet att vara storartat. Det tål självklart lång lagring och blir säkert mer lättillgängligt med åren.

Det är inget för nybörjare och inget för dom som är överkänsliga för röda viner. Även jag som är härdad kände en antydan till huvudvärk efter första smakprovet på 5 cl.

Viner från Schweiz, del 4

Il Rubino blev sista flaskan från Schweiz som testades - hoppades ha sparat det bästa till sist då den kostade närmare 30 schweizerfranc, alltså cirka 200 kr.

Il Rubino 2007 är en Merlot från Ticino alltså samma vintyp som del 1 i denna schweiziska odyssé. Liksom den första flaskan imponerades jag av intensiteten och syraattacken vid den den första smutten. Men saknar på samma sätt fyllighet och mellanregister. Vinet mynnar ut i en eksträv och lite bitter eftersmak.

Kanske har mina schweizare druckits alldeles för unga? Samtidigt har jag svårt att tro att lagring skulle kunna trolla fram frukten ur tomma luften. Så slutsatsen får bli: det är ingen slump att det inte finns några schweiziska viner på Systembolaget.

Synd att jag inte fick hem någon syrah - vad jag läst ska det finnas schweizare som gör syrahviner i klass med producenterna i norra Rhone.

Viner från Schweiz, del 3

Vieux Moulin är en pinot noir från Vully i Schweiz - området kallas De tre sjöarna. Producent: Albert Derrorn. Hustrun fick offra 16 schweizerfranc av traktamentet för den (ca 110 kr).

Ett lätt vin, rätt transparent färgmässigt och doft a hallon/jordgubb. Pinot noir enligt skolboken alltså. Smaken är helt okay - lätt, jordgubbig och lite jordig i karaktären.

Ingen briljans eller något jag absolut vill ha mer av. Men det klarar sig galant i jämförelse med bourgogneviner i samma prisklass.

Petit - vinet annorlunda

Gjorde ett impulsköp för en tid sedan, Petit - spanskt grenachevin från Montsant, granndistrikt till Priorat. Har smakat några riktigt godtagbara spanjorer från området tidigare.

När jag öppnade detta i förra veckan blev jag besviken - det var någon egendomlig bismak som kändes främmande och jag var inne på att flaskan var defekt.

Jag hade ställt in mig på att lämna tillbaka den - men gav den en ny chans på lördag eftermiddag då den stått öppnad i två dygn. Om det var luftningen eller om jag var "ur form" vid första tillfället vet jag inte - men nu var vinet i alla fall drickbart. Doftmässigt är det ordinärt rödfruktigt. I munnen är det som ett bombattentat mot en kryddbod. Det är svårt att säga vilka kryddor, ett tag var jag inne på glöggkryddor, Kungen av Danmark-karameller också. Till slut fastnade jag för Piffi Allkrydda (innehåller 17 olika kryddor - trodde faktiskt inte att den fortfarande fanns!).

Det är verkligen ett annorlunda vin. Mot slutet av flaskan hade jag vant mig och tyckte det var riktigt gott. Det är ett vin som tar ut svängarna, sladdar kurvorna och beter sig oregerligt - och det är ju spännande i en vinvärld där produkterna blir mer och mer likriktade.

Viner från Schweiz del 2

Ett vitt vin från Yvorne i kantonen Vaud i Schweiz. Druvan som använts är chasselas - spännande eftersom det är en druva som inte används särskilt flitigt någon annanstans än i Schweiz. Tidigare har den även varit vanlig i Loiredalen har jag läst mig till.

Producenten är Waldvogel & fils och priset cirka 20 schweizerfranc (140 kr).

Doften kändes fruktigt fräsch och munnen ställde in sig på syra - men blev gruvligt besviken. Här var det mer mandel, gröna stjälkar och lite oljigt. Påminde mest om en pinot gris.

En besvikelse således. Ännu kan jag inte påstå att jag saknar schweiziska viner i det svenska sortimentet. Men två chanser återstår.

Viner från Schweiz del 1

Frun i huset drog iväg på en kortare tjänsteresa till Schweiz. "Spännande, där gör dom ju vin men inte ett enda finns på Systembolaget" tyckte jag och skickade en lista på dugliga schweiziska producenter (tagna ur en vinbok) att spana efter.

Fyra flaskor kom hon hem med. Den första vi öppnade var Collivi, en Merlot från Ticino. Ticino är det sydligaste distriktet i Schweiz, gränsar mot Italien. Flaskan kostade knappa 20 schweizerfranc, alltså cirka 140 kronor.

Doft: fruktig, men tämligen endimensionell. Vinet var verkligen inget blask - koncentrerat och med ungdomlig spänst. Men, samma sak som i doften - det var inte så mycket mer så. Totalintrycket blev lite platt.
Halva flaskan fick stå öppnad ett dygn och hade rundats av en aning när den provades dag två. Men fortfarande saknades djup i smakspektrat.

Röda viner från Marche

Daniele från Marche i Italien har gift sig med en kvinna från Luleå och paret bor nu här. Men sina favoritviner från hemmadistriktet hittar han inte på Systembolaget i Sverige. Systembolaget har i sin outgrundliga vishet bestämt att Marche är ett vitvinsdistrikt.

Detta vill Daniele ändra på. Så han har tillsammans med sin fru, släktingar och kontakter startat en vinimportfirma, Sapordivino. Företagandet är i ett mycket tidigt skede. För att få lite input bjöd de in några Munskänkar från Luleå till en provning. Spännande att få trampa lite outforskad vinmark.

Rosso Piceno är samlingsnamnet på vinerna av lägsta kvalitetsklassen i distriktet (Classico om de producerats i ett särskilt geografiskt avgränsat område). De görs på Montepulciano och Sangiovese. Vi började med att prova två sådana, båda av överraskande hög klass då det handlar om viner med en prislapp under hundralappen.

Nästa två viner snäppade upp ett par klasser. Erasmo Castelli från producenten Maria Pia Castelli gör på 100 % montepulciano, jäses på ek och lagras 24 månader på barriquer. Det här är ingen lek alltså - men det är ett så kallat boutiquevin, det produceras endast 6000 flaskor per år. Lyckas Sapordivino få in detta till Sverige så lär stå cirka 300 kr på prislappen.
Grifola från producenten Poderi San Lazarro är ett väldigt likartat vin. Lite kortare tid på ekfaten men i övrigt producerat på samma sätt och i samma mängd. Lika gott!

Därefter bjöds vi på två druvrena sangioveseviner från samma producenter - men inget av dem fick mig att tänka Chianti. Orano heter Castellis sangiovese som är rubinröd, eldig, rödfruktig och kryddig med lagom strävhet. Polesio är Lazzaros sangiovese. Den görs helt på ståltank och är fräschare i sin framtoning. Båda vinerna andades kvalitet och lagringsduglighet och jag trodde att det var samma prisklass som flöregående duo. Men dessa skulle kunna kosta 150 kr på Systembolaget vilket låter som ett klipp.

Spännande viner att få prova var det definitivt.