Collepiano

Läste ett blogginlägg om druvan sagrantino och drabbades av akut ha-begär. En druva som får tannat att kamma sig och och ställa sig tyst i skamvrån måste provas omedelbart.

Det som fanns på SB i Luleå var nyheten Collepiano (249 kr) från producenten Arnaldo Caprai. Vad jag förstår efter att ha läst på är familjen Caprai för sagrantino vad Alain Brumont är för tannat.

Färgen är mörkt blåröd, inte anmärkningsvärt mörk, inte anmärkningsvärt tät. Doften är nyvaket knuten. Man får ta till milt våld för att väcka vinet så att det släpper ifrån sig några aromer. Mest släpper det ifrån sig mineraltoner, lite lösningsmedel, samt osöta körsbär. Ingen flirt här inte, Collepiano fullkomligt skriker "rör mig inte".

I munnen går vinet på knock direkt. Syran är omedelbar och intensiv, körsbärsfrukten är betydligt mer mogen än man förleddes tro av doften. Efter denna överraskande attack breder vinet ut sig som en sandstrand i hela munhålan. Tungan famlar fåfängt efter något att fukta sig på och under överläppen har någon lagt en frottéhandduk. I den oändligt långa eftersmaken visar sig en liten alkoholeldig ton av cognac och den klingar av i kaffe och mörk choklad (typ kakaohalt 80 %).

Ett vin för självplågare. Jag gillar det så klart! Inte till chipsen framför Doobidoo på fredag kväll. Men till stadig mat - råbiff på björn kanske... - kommer det här vinet att vara storartat. Det tål självklart lång lagring och blir säkert mer lättillgängligt med åren.

Det är inget för nybörjare och inget för dom som är överkänsliga för röda viner. Även jag som är härdad kände en antydan till huvudvärk efter första smakprovet på 5 cl.

Viner från Schweiz, del 4

Il Rubino blev sista flaskan från Schweiz som testades - hoppades ha sparat det bästa till sist då den kostade närmare 30 schweizerfranc, alltså cirka 200 kr.

Il Rubino 2007 är en Merlot från Ticino alltså samma vintyp som del 1 i denna schweiziska odyssé. Liksom den första flaskan imponerades jag av intensiteten och syraattacken vid den den första smutten. Men saknar på samma sätt fyllighet och mellanregister. Vinet mynnar ut i en eksträv och lite bitter eftersmak.

Kanske har mina schweizare druckits alldeles för unga? Samtidigt har jag svårt att tro att lagring skulle kunna trolla fram frukten ur tomma luften. Så slutsatsen får bli: det är ingen slump att det inte finns några schweiziska viner på Systembolaget.

Synd att jag inte fick hem någon syrah - vad jag läst ska det finnas schweizare som gör syrahviner i klass med producenterna i norra Rhone.

Viner från Schweiz, del 3

Vieux Moulin är en pinot noir från Vully i Schweiz - området kallas De tre sjöarna. Producent: Albert Derrorn. Hustrun fick offra 16 schweizerfranc av traktamentet för den (ca 110 kr).

Ett lätt vin, rätt transparent färgmässigt och doft a hallon/jordgubb. Pinot noir enligt skolboken alltså. Smaken är helt okay - lätt, jordgubbig och lite jordig i karaktären.

Ingen briljans eller något jag absolut vill ha mer av. Men det klarar sig galant i jämförelse med bourgogneviner i samma prisklass.

Petit - vinet annorlunda

Gjorde ett impulsköp för en tid sedan, Petit - spanskt grenachevin från Montsant, granndistrikt till Priorat. Har smakat några riktigt godtagbara spanjorer från området tidigare.

När jag öppnade detta i förra veckan blev jag besviken - det var någon egendomlig bismak som kändes främmande och jag var inne på att flaskan var defekt.

Jag hade ställt in mig på att lämna tillbaka den - men gav den en ny chans på lördag eftermiddag då den stått öppnad i två dygn. Om det var luftningen eller om jag var "ur form" vid första tillfället vet jag inte - men nu var vinet i alla fall drickbart. Doftmässigt är det ordinärt rödfruktigt. I munnen är det som ett bombattentat mot en kryddbod. Det är svårt att säga vilka kryddor, ett tag var jag inne på glöggkryddor, Kungen av Danmark-karameller också. Till slut fastnade jag för Piffi Allkrydda (innehåller 17 olika kryddor - trodde faktiskt inte att den fortfarande fanns!).

Det är verkligen ett annorlunda vin. Mot slutet av flaskan hade jag vant mig och tyckte det var riktigt gott. Det är ett vin som tar ut svängarna, sladdar kurvorna och beter sig oregerligt - och det är ju spännande i en vinvärld där produkterna blir mer och mer likriktade.

Viner från Schweiz del 2

Ett vitt vin från Yvorne i kantonen Vaud i Schweiz. Druvan som använts är chasselas - spännande eftersom det är en druva som inte används särskilt flitigt någon annanstans än i Schweiz. Tidigare har den även varit vanlig i Loiredalen har jag läst mig till.

Producenten är Waldvogel & fils och priset cirka 20 schweizerfranc (140 kr).

Doften kändes fruktigt fräsch och munnen ställde in sig på syra - men blev gruvligt besviken. Här var det mer mandel, gröna stjälkar och lite oljigt. Påminde mest om en pinot gris.

En besvikelse således. Ännu kan jag inte påstå att jag saknar schweiziska viner i det svenska sortimentet. Men två chanser återstår.

Viner från Schweiz del 1

Frun i huset drog iväg på en kortare tjänsteresa till Schweiz. "Spännande, där gör dom ju vin men inte ett enda finns på Systembolaget" tyckte jag och skickade en lista på dugliga schweiziska producenter (tagna ur en vinbok) att spana efter.

Fyra flaskor kom hon hem med. Den första vi öppnade var Collivi, en Merlot från Ticino. Ticino är det sydligaste distriktet i Schweiz, gränsar mot Italien. Flaskan kostade knappa 20 schweizerfranc, alltså cirka 140 kronor.

Doft: fruktig, men tämligen endimensionell. Vinet var verkligen inget blask - koncentrerat och med ungdomlig spänst. Men, samma sak som i doften - det var inte så mycket mer så. Totalintrycket blev lite platt.
Halva flaskan fick stå öppnad ett dygn och hade rundats av en aning när den provades dag två. Men fortfarande saknades djup i smakspektrat.

Röda viner från Marche

Daniele från Marche i Italien har gift sig med en kvinna från Luleå och paret bor nu här. Men sina favoritviner från hemmadistriktet hittar han inte på Systembolaget i Sverige. Systembolaget har i sin outgrundliga vishet bestämt att Marche är ett vitvinsdistrikt.

Detta vill Daniele ändra på. Så han har tillsammans med sin fru, släktingar och kontakter startat en vinimportfirma, Sapordivino. Företagandet är i ett mycket tidigt skede. För att få lite input bjöd de in några Munskänkar från Luleå till en provning. Spännande att få trampa lite outforskad vinmark.

Rosso Piceno är samlingsnamnet på vinerna av lägsta kvalitetsklassen i distriktet (Classico om de producerats i ett särskilt geografiskt avgränsat område). De görs på Montepulciano och Sangiovese. Vi började med att prova två sådana, båda av överraskande hög klass då det handlar om viner med en prislapp under hundralappen.

Nästa två viner snäppade upp ett par klasser. Erasmo Castelli från producenten Maria Pia Castelli gör på 100 % montepulciano, jäses på ek och lagras 24 månader på barriquer. Det här är ingen lek alltså - men det är ett så kallat boutiquevin, det produceras endast 6000 flaskor per år. Lyckas Sapordivino få in detta till Sverige så lär stå cirka 300 kr på prislappen.
Grifola från producenten Poderi San Lazarro är ett väldigt likartat vin. Lite kortare tid på ekfaten men i övrigt producerat på samma sätt och i samma mängd. Lika gott!

Därefter bjöds vi på två druvrena sangioveseviner från samma producenter - men inget av dem fick mig att tänka Chianti. Orano heter Castellis sangiovese som är rubinröd, eldig, rödfruktig och kryddig med lagom strävhet. Polesio är Lazzaros sangiovese. Den görs helt på ståltank och är fräschare i sin framtoning. Båda vinerna andades kvalitet och lagringsduglighet och jag trodde att det var samma prisklass som flöregående duo. Men dessa skulle kunna kosta 150 kr på Systembolaget vilket låter som ett klipp.

Spännande viner att få prova var det definitivt.

God Barbera på Köpmannens kök

Efter flytt ut på landet är vi inga flitiga restaurangbesökare. Men när vi fick en inbjudan att äta gratis hos en krog som bytt inriktning så måste vi förstås utnyttja det.
Köpmannens kök marknadsför sig som en kvarterskrog - men den har ett bra läge i ett hotell nära järnvägstationen.
Matinriktningen är en nischad meny med relativt låga priser. Förrätter och efterrätter under hundringen, dyraste varmrätten under 300 kr.
Vi åt olika förrätter: avokadosoppa med kräftstjärtar, samt färsk sparris med örthollandaise. Avokadosoppan såg läcker ut, men var lite klen. Avocado har ju inte så mycket smak i sig och kryddningen var enkel.
Sparrisrätten var också lite snål i smakerna, färsk sparris är ju alltid gott men några fler droppar örthollandaise hade absolut inte skadat.
Vi åt oxfilé Erbezzo som varmrätt båda två. Köttet var bra, lagom lättstekt, bra kryddat. Tillbehören smakrika och överraskande. Riktigt bra!
Hjortron och vaniljglass till efterrätt. Ett säkert kort som ingen kan misslyckas med.
Vinlistan:
Vi provade ett rött och ett vitt på glas till förrätten. Utbudet på glas inskränkte sig till två av vardera färgen. En röd Bordeaux för 75 kr glaset (Chateau Coulonge) och en vit pinot gris från Venete (Monte Zovo). Inget av vinerna var något extra.
Till varmrätten valde vi en Barbera d´Asti: La Luna del Rospo, som kostade 580 kronor flaskan. Ett riktigt gott vin som man nog skulle få betala minst 200 kronor för på systemet. Fylligt och fruktigt med rostade fat och kakaotoner. Välbalanserat med mjuka tanniner utan att bli mjäkigt.
Saknade en tokajer - det perfekta hjortronsällskapet - bland dessertvinerna. Personalen lovade att försöka fixa denna brist.
Jag hade en tanke med besöket, att krogen kanske kunde nomineras som en "Munskänkarnas vinkrog". Men det klena utbudet per glas samt att alla viner serverades i ordinära 25 cl-glas gör att det inte är möjligt.
Det är sorgligt att en stad av Luleås storlek inte kan ha en bra vinkrog.

Delta

Nyzeeländsk pinot noir gör mig sällan besviken. Gumfield och Stoneleigh har jag goda erfarenheter av från förr.
Nu gjorde jag en ny bekantskap i form av Delta (119 kr) som härstammar från Marlborough. Inte lika jordgubbigt som de ovan nämnda, lite stramare attityd och mera skogshallon och lingon på paletten. Dessutom en mycket tilltalande ton av sötlakrits i eftersmaken.
Perfekt till ugnsstekta ankbröst och rödvinssås som kryddats med en ny favoritburk i kryddskåpet: cacao & chili (Santa Maria).

Passitivo

Jag brukar råda andra att aldrig köpa vin utifrån snygga flaskor, speciella etiketter eller annat utanpåverk. Man själv föll jag pladask för det italienska vinet Passitivos marknadsföringskampanj...

Passitivo är ett syditalienskt (Puglia) vin gjort på Primitivodruvan - ni vet den som genetiskt är identisk med Kaliforniens Zinfandel. Det här Primitivovinet är gjort enligt den norditalienska passito-metoden. Alltså samma teknik som när man gör amarone - druvorna får lufttorka i ett par månader innan de pressas.

Och primitivo + passito = Passitivo (89 kr). Jag kunde inte motstå ordleken, särskilt som det var så enkelt att beställa via importörens webbplats som jag hamnade på när jag klickade på en webbannons.

Vinet är ungt, blårött, med en täthet som förebådar kraft. Doften är sötaktigt parfymerad. Smaken är riktigt trevlig, en rejäl syra, lite oljig munkänsla, ingen sötma alls (vilket jag förväntade mig), blåbärstoner, fat. Viss intensitet, men ganska snälla tanniner.
Sammantaget ett lite spretigt intryck, men personligt och alls inte oangenämt.

Arrocal Seleccion 2004

Temat för aprilprovningen med Munskänkarna i Luleå var "Det nya Spanien", provningsledare var Börje Rosenberg från Guldstaden, Skellefteå.
Arrocal Seleccion 2004 var kvällens höjdare.
I de fem glasen fanns:
Geol - nyhet från Costers del Segre i SB-sortimentet nu i mars. Vi provade den även i mars och då tyckte jag den var sensationellt bra. Den var mycket fin även nu - men konkurrensen var hårdare. Ung friskhet, kombinerad med flirtig sötma. Lättgillad. (179 kr)
Finca el Puig - trotjänare från Priorat som nu kändes relativt ofräsch med oxiderad och trött frukt. (189 kr)
Finca Malaveïna - merlotdominerat från Empordà. Korrekt och balanserat men inte särskilt spännande. (199 kr)
Arrocal Seleccion 2004 - från Ribero del Duero. Intensivt och koncentrerat vin med tät, mörk blåröd färg. Redan första sniffen skvallrade om att här är det något speciellt. Nygödslad, mullrik jord, asfalt och mogna mörka bär. Smaken helt fri från publikfriande sötma men ändå så elegant, med kristallklar syra, blåbär, plommon, choklad, kryddor, fattoner. Bestämda tanniner gjorde att intrycken räckte länge. Ett komplext vin som jag gärna skulle vilja ha många flaskor av i källaren. Gjort på 100 % tinta del pais (en Tempranillo-synonym om jag minns rätt?) enligt producentens hemsida där det även framgår att "Vinadvokaten" delat ut 92 poäng. (269 kr - beställningssortimentet)
Finca Sandoval - från Manchuela, producerat spanske vinlegenden Victor de la Serna. Syrah-dominerat men inte likt varken Rhone eller Australien. Kraftfullt och komplext vin, mycket gott och given tvåa i provningen. (263 kr).

Tatachilla

Tillsammans med B. lyckades jag ta mig till regionfinal i Munskänkarnas vinprovningstävling. Sektiontävlingen gick riktigt bra, 15 poäng med mersmak, hade vi hållit fast vid första intrycket hade vi varit nära full pott.
Men nu gick det alldeles åt skogen. Tror vi nådde 11,5 poäng (av 24) efter att ha missat de vita vinerna kapitalt (sauvignon blanc/Sancerre, riesling/Alsace och silvaner/Franken)..
Ett av vinerna som vi prickade in var detta: Tatachilla Shiraz.
Doftar mörka bär, nära blåbär - kryddat med eukalyptus i massor. Har du som jag haft svårt att hitta de australiska eukalyptustonerna är detta ett tacksamt övningsobjekt.
I munnen är det fruktigt, eldigt och riktigt strävt. I alla fall när jag som under tävlingen smakade och spottade. Då var det som ett finkornigt sandpapper i munnen efteråt. Jag tog med resterna av flaskan hem och drack den till söndagskycklingen - då var den inte alls lika sträv.
Ett småtrevligt vin när man känner för något mindre finstämt. Det här drar fram med pukor och trumpeter - men det är i alla fall raka led och taktfast marsch.

Laudun Expressions

I min jakt på vita viner utanför motorvägen av chardonnay, riesling och sauvignon blanc - åkte detta vita (Laudun Expressions) côtes du Rhone-vin ned i varukorgen.

Druvblandning med mestadels grenache blanc, samt viognier, och rousanne lät spännande.

Besvikelsen blev därför stor när det smakmässigt var "en chardonnay". Frisk, fräsch och inte alls dålig - men inte den nya bekantskap jag hade förväntat mig. Det känns som om jag druckit det här förr men då har det stått exempelvis Couvent des Jacobins på etiketten.

Naturalis Historia 2000

Visste inte mycket (inget alls!) om det här vinet när jag för ett knappt år sedan vann det i Munskänkarnas vinlotteri. Sedan dess har jag googlat och upptäckt att det har gott rykte.
Det kostar i dag drygt 300 kr att köpa hos producenten, Mastrobernardino i Kampanien. I provningsnoteringar på exempelvis Cellartracker har det genomgående håvat in + 90 poäng. Dominerande druva (85 %) är Aglianico.

Ett vin värt ett speciellt tillfälle kanske - men jag öppnade det en vanlig annandag påsk till en högst ordinär middag på köttfärslimpa med fetaost och oliver.
Vi hade påskplanerat uteaktiviteter och en kortsemester med besök på Norrlandsoperan i Umeå och annat skoj - men allt förändrades när hustrun halkade och bröt benet sent på onsdag kväll. Därefter har det varit sjukhusbesök och inomhusaktiviteter då hon kom hem med benet i gips.
Naturalis Historia kändes då på Annandagen som en lämplig tröst.

Vinet har en klar, röd färg med tegelkant. Doften är intensiv och koncentrerad - på typiskt italienskt manér slår det inledningsvis över mot kemiska lösningsmedel. Frukten plöjer plommon/körsbär-fåran med en ton av russin och kanel.
Smaken är enastående vital, syran är frisk som en vårvind i april. Det är stramt och seriöst med finkorniga tanniner som vet vad dom vill. Samtidigt som russinsötman öppnar vinet med en välkomnande kyss. Vanilj, kakao och en mindre kryddbod lägger också ut förföriska tentakler - men det blir aldrig för mycket av något.
Eftersmaken vet jag ännu inte hur lång den är eftersom glaset står bredvid mig - och just nu känns det som om den aldrig tar slut...

Vill ha fler flaskor! Var köper man dem?

GR-174

Billigare Prioratviner har börjat hitta in i Systembolagets sortiment. Tendral kom i början av året (gott!) och i senaste nyhetssläppet fanns GR-174 (119 kr).
Trots det monumentalt charmlösa namnet så hade jag en del förväntningar då det fått bra betyg i diverse publikationer.

En alkoholhalt på 15 % (!) pockar på uppmärksamhet när näsan sticks i glaset. Det sticker i näsan och därunder finns söt, solmogen frukt.
Det är starkvinsvarning även i munnen. Med hjälp av alkoholen brottar sötman ner syran - trots att syran är 10 enligt Systembolagets klockor.
Eftersmaken är som efter ett par bitar Käck (finns det sötlakritsgodiset fortfarande?). Tanninerna får dock bra fäste i munhålan och räddar GR-174 till ett godkänt betyg i alla fall.
Men som så ofta när alkoholhalten drar iväg blir totalintrycket lite vulgärt, typ vore det trampat av en spansk bondmora i stringtrosor och stilettklackar.

Vinet är gjort på ungefär lika delar garnacha, cabernet sauvignon och carignan. Och namnet är varken ett bekämpningsmedel, en jästtyp eller en speciell druvklon - utan numret på vägen som löper genom vingården.

Tim Adams Semillon

Egentligen är jag ganska positiv till Systembolaget. Utbudet hemma i Luleå är storartat jämfört med vad man hittar på mindre orter ute i Europa.
Men sedan en tid har jag stått resignerad inför vitvinshyllorna. Där finns - känns det som - bara sauvignon blanc från Nya Zeeland eller Loire, ekad eller oekad chardonnay eller tysk riesling (sorry, gewürztraminer kan jag bara inte med). Vita spanjorer och portugiser blir jag oftast besviken på.
Så roligt då att hitta en torr semillon från Australien: Tim Adams. Semillon finns ju annars mest som komplement i druvblandningar eller i söta Bordeauxviner. Men här är det kruttorrt och ett "endruvevin" från Clare Valley.
Doften gjorde mig lite tveksam - tapetklister? Men där finns också fina nyanser av apelsinskal och annan citrusfrukt. Någon grön ton också... gurka, fast köttigare, kanske squash. Smaken är mer direkt, med syra som av knallhårda, gröna äpplen. Mellanregistret är personligt med mandelmassa, apelsin, mineraler, honungsmelon. Smaken klingar av länge med en aning fattoner, syror och kryddor i en behaglig blandning.
Uppfriskande i dubbel bemärkelse!

Bloggen återuppstånden

Dags att ta tag i saker och ting. Bloggtystnaden har varit ett dåligt samvete ett tag. Fick i dag en kommentar på ett gammalt blogginlägg. Sedan mötte jag en vän på Systembolaget som påpekade att hon brukar läsa min blogg men att jag inte skrivit på länge.
Två tecken som jag tolkar som "återuppliva bloggen!"
Hänt sedan sist:

• Tvåbetygskursen har nått fram till tentamen. Godkänd eller inte får man veta först i slutet av maj sägs det. Jag kan ha klarat teorin med ett nödrop. Praktiken grejade jag nog trots provskaparnas försåtsminering med en cabernet franc bland de röda. Spikade pinot gris, chardonnay och tempranillo. De övriga gav några reservalternativspoäng.

• Årets provning har förmodligen redan genomförts. Nio portugisiska viner tillsammans med Sandra Tavares da Silva blir svårslagen. Ett par timmar före det bl a en vit Chateau Beaucastel på en Chateauneuf du pape-provning. Det var på Munskänkarnas regionårsmöte den 13 mars och blir svårslaget när vinåret sammanfattas.

• På regionmötet var jag för övrigt som sektionschef för Luleåsektionen. Valdes vid årsmötet den 20 februari.

• I sektionen har vi arrangerat en mycket uppskattad pinot noir-provning (viner från februari-släppet). Intresset var så stort att vi fick köra den i två omgångar. Trots dubbel konkurrens från Bourgogne, bl a Corton Grand Cru, "vann" amerikanska Sokol Blosser omröstningen om godaste vin vid båda tillfällena.

• Vid påskprovningen i slutet av mars provades ett blandat sortiment av tillfälliga nyheter. Där fastnade jag speciellt för spanska Geol som var precis så där flirtigt men ändå karaktärsfullt och personligt som jag vill att vin ska vara.

OK - då är jag ikapp verkligheten. En flaska GR-174 (Priorat) ligger i vinstället och väntar på att bli öppnad. Den är jag nyfiken på - återkommer inom kort med ett utlåtande.