fredag 10 september 2010

Collepiano

Läste ett blogginlägg om druvan sagrantino och drabbades av akut ha-begär. En druva som får tannat att kamma sig och och ställa sig tyst i skamvrån måste provas omedelbart.

Det som fanns på SB i Luleå var nyheten Collepiano (249 kr) från producenten Arnaldo Caprai. Vad jag förstår efter att ha läst på är familjen Caprai för sagrantino vad Alain Brumont är för tannat.

Färgen är mörkt blåröd, inte anmärkningsvärt mörk, inte anmärkningsvärt tät. Doften är nyvaket knuten. Man får ta till milt våld för att väcka vinet så att det släpper ifrån sig några aromer. Mest släpper det ifrån sig mineraltoner, lite lösningsmedel, samt osöta körsbär. Ingen flirt här inte, Collepiano fullkomligt skriker "rör mig inte".

I munnen går vinet på knock direkt. Syran är omedelbar och intensiv, körsbärsfrukten är betydligt mer mogen än man förleddes tro av doften. Efter denna överraskande attack breder vinet ut sig som en sandstrand i hela munhålan. Tungan famlar fåfängt efter något att fukta sig på och under överläppen har någon lagt en frottéhandduk. I den oändligt långa eftersmaken visar sig en liten alkoholeldig ton av cognac och den klingar av i kaffe och mörk choklad (typ kakaohalt 80 %).

Ett vin för självplågare. Jag gillar det så klart! Inte till chipsen framför Doobidoo på fredag kväll. Men till stadig mat - råbiff på björn kanske... - kommer det här vinet att vara storartat. Det tål självklart lång lagring och blir säkert mer lättillgängligt med åren.

Det är inget för nybörjare och inget för dom som är överkänsliga för röda viner. Även jag som är härdad kände en antydan till huvudvärk efter första smakprovet på 5 cl.

söndag 5 september 2010

Viner från Schweiz, del 4

Il Rubino blev sista flaskan från Schweiz som testades - hoppades ha sparat det bästa till sist då den kostade närmare 30 schweizerfranc, alltså cirka 200 kr.

Il Rubino 2007 är en Merlot från Ticino alltså samma vintyp som del 1 i denna schweiziska odyssé. Liksom den första flaskan imponerades jag av intensiteten och syraattacken vid den den första smutten. Men saknar på samma sätt fyllighet och mellanregister. Vinet mynnar ut i en eksträv och lite bitter eftersmak.

Kanske har mina schweizare druckits alldeles för unga? Samtidigt har jag svårt att tro att lagring skulle kunna trolla fram frukten ur tomma luften. Så slutsatsen får bli: det är ingen slump att det inte finns några schweiziska viner på Systembolaget.

Synd att jag inte fick hem någon syrah - vad jag läst ska det finnas schweizare som gör syrahviner i klass med producenterna i norra Rhone.